Inlägg publicerade under kategorin Ovanliga diagnoser

Av Hanna - 12 december 2014 22:13

Första veckan i december spenderade vi i Göteborg. Isak skulle ju in och justera sina mediciner om behovet fanns. Veckan innan var det vissa tvivel om vi skulle åka in eller inte. Anledningen var att Isak var väldigt förkyld då och vi tänkte på de andra patienterna på avdelningen, samt att vi visste att det var högt tryck på avdelningen med patienter.

Men Isaks kardiolog var väldigt mån om att vi skulle åka in och fredagen innan vi skulle in så blev det bestämt att Isak skulle läggas in ett par dagar.

Vi åkte in på måndagmorgonen och min mamma följde med de första dagarna för att ta hand om Jack så Jimmy och jag kunde vara led på sjukhuset med Isak.

När vi kom in till hjärtavdelningen var det dags för en klinisk bedömning av Isak Och påkoppling av telemtrin-dosan. Vi fick träffa en läkare som vi inte träffat innan och som gick igenom Isaks tillstånd. Allt ifrån hans utveckling till mat, välmående, sovrutiner, anfall osv.
Sen var det dags för nytt ultraljud. Isak skötte sig bra, han hade börjat förstå att det kommer hända lite saker idag så han var lite orolig först. Men ultraljud har han gjort så många gånger nu så där känner han sig ganska trygg med det.

Därefter så fick vi vårt rum på avdelningen och fick hälsa på alla som jobbar där. Många kända ansikten vilket känns tryggt!

Vi åt vår medhavda lunch och sen var det dags för lungröntgen.

Senare på eftermiddagen kom Isaks kardiolog dr M in och pratade med oss.

Det visade sig att förträngningen på Isaks vänstra klaff hade ökat igen.
Kardiologen var förvånad att Isak mådde så bra som han gör, för i våra ögon så har Isak haft en kanonperiod!
Det händer mycket och Isak utvecklas och blir äldre i sitt sätt.
Läckaget som också finns i vänstra klaffen var detsamma, eller tom mindre än tidigare (marginellt) vilket såklart kändes bra i samband med beskedet.
Dessvärre hade hjärtat och den befintliga klaffringen inte växt något, utan är samma som efter operationen i juni.
I dagsläget så innebär det att om det fortsätter såhär så blir det eller ingen operation i vår. Men å andra sidan så när hjärtat väl börjar växa så kan det gå fort.

När ett sådant här besked trillar över en så har man väldigt många frågor. Vi ställer nog egentligen samma frågor till dr M flera gånger, vi vrider och vänder på frågorna och ställer dem på olika sätt för att få de svar vi vill ha. "Om Isaks klaff bara växer en mm till så måste de ju operera honom. De måste ju göra en plastikoperation till så att vi köper tid", "Om han blir sämre så måste de ju operera honom", "Om de ser att han börjar växa men blir sämre så måste han ju bli opererad för en plastik så länge" osv... Samma fråga på olika sätt.
Vi vet helt enkelt inte alls vad som kommer ske. Men vi njuter av varje dag med Isak och de andra två grabbarna här hemma. Det händer mycket hela tiden i Isaks utveckling och vi ser framsteg hela tiden.

Bara en av oss fick bo kvar på sjukhuset med Isak så jag lämnade. Vi andra fick bo på Hotel Odin inne i stan, är väldigt smidigt om man bara ska vara inlagd några dagar. Frukostbuffe och kvällsbuffe ingår så vi behöver inte laga någon mat direkt.

Eftersom mamma stannade kvar till onsdagen så kunde jag åka in till sjukhuset på tisdagen med. Isak hade sovit oroligt under natten. Dels för att han fortfarande var väldigt förkyld men även för att de gör kontroller på nätterna och troligtvis även för att han inte var hemma. Med tanke på detta så var Jimmy väldigt trött, så han åkte till hotellet och sov större delen av dagen medan jag var på sjukhuset.

Under tisdagen var det ganska lugnt. När jag kom in och Jimmy lämnat var det dags för provtagning för att se hur Isak låg till med vissa av medicinerna.
Med tanke på att Isak visat att han blir rädd och orolig när de ska göra något med honom så fick han lugnande innan det var dags. De skulle gett mig med..!

Isak fixade provtagningen jättebra! Han reagerade knappt när de satte infarten i handen, utan busade med J medan Å tog proverna. Efter ca 20 minuter och de sista dropparna skulle fångas för det sista provet så slutade det rinna. Så medan Isak var så lugn som han var så passade de på att sticka i andra handen med. Isak fixade detta galant med. Började mest bli långtråkigt att sitta still.
Efter 25-30 minuter, lagom till proverna var klara, så började jag dock att anta en grön färg i ansiktet... Så J fick ta Isak och Å fick hjälpa mig. Well, vad ska man säga, Isak blir stucken i närmare 30 minuter och hans mamma är den som behöver lägga sig ner och dricka ett stort glas saft. Borde vara utdelning av lugnande till behövande föräldrar med!


Dr M kom förbi med beskedet efter lungrönten. Det såg bra ut, även det förvånansvärt bra. Det är svårt att förhålla sig till allt och all information men vi försöker tänka positivt och tänka på de bra sakerna som  i får höra. Ibland orkar man inte det, men nu är vi inne i en ganska bra period allihop tror jag.


Jimmy kom tillbaka efter att ha ätit kvällsbuffen så då lämnade jag sjukhuset och åkte in till stan oxh hotellet igen. Fick träffa mamma och Jack som varit på Universeum och gått på Haga. Vår tur att äta kvällsbuffe och sen var det bedtime och dags för Hollywood-fruarna. 


Under tisdagen så pratade dr M om att vi ev skulle få åka hem redan på onsdagen. Bara de sista proverna såg bra ut så skulle vi få lämna. 


Så jag åkte in på onsdagen efter frukost i tro om att vi snart skulle få åka därifrån. Bid halv fyra fick vi reda på att vi skulle få åka hem, proverna såg bra ut och ingen justering av medicin behövdes. Nytt ultraljud i januari igen. 


Eftersom vi fått reda på så sent att vi skulle få lämna så skulle vi få ha kvar hotellrummet en natt till, så vi passade på att stanna kvar. Vi passade på att besöka Liseberg på onsdagseftermiddagen och kvällen. Min mamma var med och hon skulle åka hem på onsdagen så hon passade på att följa med innan hon åkte hemåt. 


På torsdagen åkte vi hemåt. Jag och Jack passade på att åka tåg till Borås och sen buss därifrån, ett litet äventyr:) men först passade vi på att hälsa på hos min kusin M som bor i Göteborg. 


På något vis så förbereder vi oss för vad som kan hända, vi är evigt tacksamma för alla dagar som vi har och som vi kan njuta av. Vissa dagar är vi tröttare än andra och orkar inte med vare sig oss själva eller andra, medan vissa dagar så är vi väldigt positiva och njuter av tillvaron. 

Isak mår för tillfället väldigt bra och vi tycker att han utvecklas mycket hela tiden. Vi jobbar på att kommunicera med varandra på vårt vis och det går framåt! 


ANNONS
Av Hanna - 11 december 2014 22:46

En dikt av Emily Pearl Kingsley

Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till
Italien. Du köper guide-böcker och gör upp underbara planer
Colosseum, Michelangelo, gondolerna i Venedig.
Du lär dig några användbara fraser på italienska
Allt är mycket spännande.
Efter några månader av spänd förväntan är det äntligen dags
Du packar dina väskor och så far du iväg.
Flera timmar senare landar planet.
Flygvärdinnan kommer in och säger:
Välkommen till Holland?

Holland?!?!, ropar du. Vad menar ni med Holland?
Jag har beställt en resa till Italien!
Det är dit jag ska, i hela mitt liv har jag drömt om
att komma till Italien.
Men flygresan har ändrats, de har landat i Holland
och där måste du vara kvar. Det viktiga är att
de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full
av pest, svält och sjukdomar. Den är bara annorlunda.
Så du måste gå ut och köpa nya guide-böcker,
och lära dig ett nytt språk. Och du kommer
att möta helt nya människor som du aldrig
skulle ha mött annars.
Det är bara en annorlunda plats. Tempot är långsammare
än i Italien och det är inte så tjusigt
Men när du har varit där ett tag och återhämtat dig
så ser du dig omkring, och börjar lägga märke
till att Holland har väderkvarnar, och att Holland
har tulpaner, och i Holland finns till och med
målningar av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa
till och från Italien, och de talar vitt och brett om hur
underbart de hade där. Och resten av ditt liv kommer
du att säga: Ja, det var dit jag skulle ha rest. Det
det jag hade planerat.
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig någonsin att
försvinna, därför att förlusten av den drömmen
är en mycket betydelsefull förlust.
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte
kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och
njuta av allt det sällsamma och det underbara...med Holland.

ANNONS
Av Hanna - 17 november 2014 22:09

Jag skrev för ett bra tag sedan att jag skulle förklara lite mer kring vad Marshall-Smith Syndrome, MSS, är. Idag blir det av.


Marshall-Smith syndrome (MSS) är en oerhört ovanlig diagnos. 1971 beskrevs syndromet för första gången av läkarna Marshall, Graham, Scott och Smith. Det var två manliga patienter som de upptäckte hade förändringar i skelettet. Sedan dess har drygt 50-60 personer diagnostiserats med MSS. Förr räknades MSS som en barnsjukdom där barnen vanligtvis inte överlevde de första månaderna pga andningssvårigheter. För ett par år sedan sades barnen bli runt tre år. Idag finns det ca 10-15 fall runt om i världen varav tre-fyra är över tjugo år.


I sjukdomen ingår följande:

  • Svåra andningsproblem pga trånga och svaga andningsvägar
  • Hörselnedsättning
  • Öronsjukomar
  • Skelettet åldras i förtid
  • Oförklarliga benfrakturer
  • Svårigheter med tillväxt (både längd och vikt) och näring
  • Försenad mental och fysisk utveckling
  • Framskjutande panna, grunda ögonhålor (utskjutande ögon), insjunken haka, blåa ögonvitor

Det finns inte två personer med MSS som har exakt samma symptom, det finns heller inga alternativa namn på MSS, men kan ibland förväxlas med weaver syndrome, en annan sjukdom men liknande symptom.

MSS är inte ärftligt, utan uppstår då barnet blir till. Det går inte att testa gener för att se om föräldrar är bärare, utan det är en mutation i en gen som kallas NF1X. Sedan 2011 går det att testa om barnet har MSS genom ett blodprov. Tidigare gick läkarna på symptomen för att diagnostisera sjukdomen.


Utöver ovanstående symptom, som är de vanligaste, förekommer även:

  • Hjärtfel (inte de hjärtfel som Isak har)
  • Synnedsättning och ögonsjukdomar (Glaucoma)
  • Reflux (sura uppstötningar)

Det allvarligaste delen i MSS är andningsproblematiken.

Isak har egentligen samtliga symptom. Men vi upplever det som att han har lätta symptom på allt, en hel del av barnen är trackade (får hjälp med andning via trakeostomi - snitt i halsen där man sätter ett rör för att få fria andningsvägar), men Isak har klarat sig förvånansvärt bra med andningen såhär långt. Han hade en period med många infektioner i våras, nu bir han vaccinerad mot en del av de vanligaste infektionerna somörekommer på vintern.


Vi vet inte om Isak kommer kunna gå eller prata någon gång, det är ovanligt att barnen kan göra det, Någon började ta enstaka steg då de var nio år, någon hade lärt sig ett par ord när de var tre.

Det är också vanligt att barnen har svårt med maten och blir, precis som Isak, matade via en knapp/PEG på magen. Dålig tillväxt är även det en del i MSS, och den genomsnittliga längden ligger på 130-140cm.


MSS-patienterna har även lätt att dra på sig infektioner, lunginflammationer och liknande. Det beror på de trånga luftvägarna där det lätt samlas bakterier och slem.


2006 föddes Joas i Nederländerna. Han blev diagnostiserad med MSS och det visade sig finnas två barn till i Nederländerna som hade MSS. Dessa tre familjer startade upp en förening för MSS-familjer dit familjer runt om i världen har anknytit sig till. MSS är så ovanligt att närmsta fall finns i Norge, Isak är först i Sverige.

Denna förening kontaktade även en läkare som forskar inom ovanliga diagnoser och han forskar nu även kring MSS.

Föreningen samlar även familjerna vartannat år för en träff i Holland. Vi håller även kontakt med dem via facebook, vilket egentligen är vår möjlighet att se vad som kan tänkas hända med Isak och hans utveckling.


Vill ni läsa mer får ni gärna gå in på http://www.marshallsmith.org/






Av Hanna - 3 november 2014 13:27

Idag blir det Borås igen.
Hörseltest och en träff med öronläkaren står på agendan.
Det var ju med hörseltestet allting började egentligen för Isaks del.
Vid sceeeningtestet som gjordes på BB så blev det inget resultat så efter ett par tester så skickades vi vidare med Isak till en audionom.
Efter ett par tester hos audionomen och en träff med öronläkaren konstaterades en nedsättning på båda öronen. En lätt till måttlig nedsättning. Så två hörapparater gjöts till Isak som han haft sedan dess.

Nuförtiden plockar Isak av sig apparaterna och tuggar på dem, så vi slarvar en del med dem får vi nog erkänna. Isak hör ändå, men det är avlägsna ljud och lägre ljud som han har svårt att höra.
Men idag är det dags för nytt test så vi får se om det hänt något.



Av Hanna - 30 oktober 2014 22:57

Oj, nu har jag inte skrivit på ett bra tag!

Det har hänt en del sen sist.

Sist var jag så glad att kräkningarna hade minskat och att Isak inte spytt på länge.. En timma tog det efter jag skrivit klart så kom nästa kräk. Joråmensåatt...!

Man får helt enkelt inte glädjas åt det lilla ens!


Vad händer annars då?

Jo, vi har 1-3 besök per vecka för undersökning eller habilitering.

Isak har även blivit vaccinerad mot vattkoppor och höstens influensa. Ska även till en RS-vaccination framöver. Allt för att förhindra att Isak drabbas. Vi fick idag dock höra att just RS-vaccinet inte är någon höjdare att få. Dessutom ska han få det en gång i månaden under fem månader. Stackars, stackars liten vad du får utstå.

Utöver vaccin var det förra veckan dags för EEG-undersökning. 24 st elektroder fästes på Isaks huvud med en väldigt kletig och fet massa. Som ni vet så har Isak ett rejält burr så hur vi fick bort alltihop är en annan historia..!

Isak skulle först sova i 20 minuter under testet, inga problem eftersom jag hållt honom vaken en stund längre så han skulle få sova sin middagslur under testet. Visade sig sen att jag skulle väcka honom efter de 20 minutrarna för att de skulle registrera när han var vaken med. Två dagar senare ringde neurologen och berättade att proverna såg bra ut, inga avvikelser på EEG:t som kunde peka på epileptiska anfall.


Denna veckan hade vi egentligen bara aktiviteter inbokade igår, onsdag, men det blev lite mer än planerat, såsom det ofta har blivit för oss den sista tiden.


I måndags var det nämligen dags för en ny ambulansfärd till Borås. Jag var inte hemma denna gången heller, hade varit i Jönköping med Jack hela dagen så jag var på väg hem och hade ca fem minuter hem när min mobil ringde.

Vår kompis L ringde och sa att Jimmy bett henne ringa mig, och undrade var jag. Hon och hennes man var hemma hos oss och något hade hänt med Isak.

Jag åkte hem snabbare än tillåtet, och såg Jimmy i ytterdörren. L och hennes man C tog hand om Jack och jag var med Jimmy och Isak. Jimmy pratade med 112 och jag förstod att ambulans var på väg.

Det visade sig att ambulansen dock var i Borås så räddningstjänsten var på väg.

Isak hade fått ett nytt anfall. Han hade vaknat till snabbare men med en oerhört tung andning, inte likt något som han haft innan. Han fick riktigt anstränga sig för att andas ut. Därför kom räddningstjänsten upp också, pga att de har syrgas som kan hjälpa. Den tunga andningen försvann och Isak blev såklart oerhört trött. Han var ledsen och grät för att någon hela tiden gjorde saker med honom. Han gillade inte syrgasmasken eller poxen (klämman som mäter syresättningen). Men både vi, 112 och räddningspersonalen var glada att han grät och var arg, det visade att han var på rätt håll.


Kort därefter dök en ambulans upp, men visade sig vara en bil som inte var i bruk egentligen. Det var en ambulans som fanns i Ulricehamn men som inte var fullutrustad. Personalen hade tagit beslutet att om de kan hjälpa till med något så skulle de göra det. Vilket vi är väldigt tacksamma för! Isak hade ju börjat komma tillbaka, men väntan åp ambulansen hade varit oerhört lång om så inte varit fallet.


Kort därefter dök ambulansen från Borås upp så Jimmy och Isak följde med. Vi hann packa med lite kläder, och Isaks mediciner och mat (brukar ibland vara lite svårt att få tag på allt) så att de var förberedda på en natt på sjukhuset.


Väl inne i Borås så gjordes de vanliga proverna, EKG osv. Proverna var bra, EKG visade väl som vanligt att han har ett hjärtfel men inget annat. De började prata om EEG igen. Vilket vi ju precis gjort ett som inte visade något.


Jimmy bad dem kontakta Göteborg och Isaks hjärtläkare så att de blir informerade och kanske kan komma med hjälp. Men vi upplevde det som tafatta försök till kontakt från Borås sida, så vi beslutade att kontakta dem själva dagen efter. Vi är oerhört oroliga för Isaks hjärta. Vi har haft en väldigt bra tid det sista med tanke på situationen, frånsett förra anfallet, men vi blir snabbt påminda om allt, vad som kan hända, vilken livssituation vi faktiskt har och hur snabbt det kan gå.


Så jag fick åka och hämta Isak och Jimmy på måndagskvällen då proverna inte visade något och Isak var ok.


Så i tisdags ringde vi hjärtläkaren på DSBUS och informerade om vad som hänt. Efter förra anfallet kom vi överrens om att Isak skulle få en EKG-mätare på sig under ett par dygn för att registrera om det kan röra sig om arytmi, vilket är det som kan hända.

Då var planen att mätningen skulle påbörjas när vi var inne på nästa kontroll den 10 november.

Nu blev det ändring då vår hjärtläkare tog oss på fullaste allvar. Han var helt fullbokad denna och nästa vecka men det var såpass viktigt tyckte han så att vi klämmer in det ändå. Så vi fick en tid till idag, torsdag för att åka till DSBUS och sätta dit elektroderna.


Så kl 14 idag var det dags för DSBUS och elektroderna sattes dit, tillsammans med en mätare som ska hänga med Isak i två dygn. Den ska alltså registrera allt som händer och vi ska skriva ner om det sker avvikelser såsom kräkningar, anfall etc.

Isak ser ut som en liten kasslerbit just nu. Efter att de satt dit elektroderna så fick han nämligen en form av brynja så att han inte kan rycka bort elektroderna. Än så länge går det bra. En spya, ett litet, litet anfall där Isak försvann någon sekund har inträffat, men elektroderna sitter kvar så nu får vi iallafall se om det är hjärtat som krånglar.


Igår onsdag, var det då dags för veckans egentliga enda inplanerade besök. På förmiddagen var det dags för ögonläkaren igen.

Nu var det ultraljud som skulle göras och det skulle göras i Borås då instrumenten i Göteborg var trasiga och skulle bytas ut.

Visade sig att läkaren aldrig gjort denna undersöning på barn, och att isak skulle behöva göra den varannan vecka för att kontrollera utvecklingen av ögat. Anledningen var att de skulle mäta ögonglobens storlek och jämföra dem med varandra. Har med syndromet och en ögsonsjukdom, glaucoma, som MSS-barnen ofta har.

Undersökningen gick sådär. Isak låg på en brits och läkaren skulle köra med ultraljudsapparaten utanpå ögonlocket. Isak protesterade på en gång och direkt kom en spya! Vi provade en gång till efter klädbyte och lite tvätt men Isak började skrika direkt så han fick avbryta.


Läkaren skulle undersöka vilka möjligheter som finns och hur undersökningen vanligtvis görs i Göteborg. Så han återkommer om det helt enkelt.


PÅ eftermidagen var det dags för habiliteringen där det var möte med våra kuratorer och Isaks sjukgymnast. isak kämpar på som bara den, övar på att sitta och på att ligga på mage. Det går bättre och bättre :)


Såhär i efterhand när jag skriver så inser jag ju hur intensiva våra veckor är. Aldrig få slappna av eller kunna planera för någonting, oavsett om det gäller den kommande veckan eller för något längre fram.

Men när vi är mitt i alltihop så rullar det bara på. Vi har helt enkelt inget val!


Vi vet inte vad det är för tecken vi ser, eller om vi överreagerar eller om vi har blundat för symptom som kommer. Men iIak har de sista dagarna blivit varmare och svettas lite mer när han sover, han sover oftast mer och attackerna kommer emellanåt. Särskilt efter sista anfallet så märker vi små, små förändringar. Men vi vet inte om vi överreagerar eller om det är tecken på en liten försämring.


Hela familjen har mått ganska bra det sista innan det sista anfallet kom. När sånt händer så blir vi snabbt påminda om allt som kan ske. I den bästa av världar så har ju Isak en operation framför sig i vår, det kommer bli en oerhört jobbig operation och tiden både före och efter blir tuff. Men en operation är målet.


Vi har mitt i alltihop ändå försökt att hitta vår vardag, Jimmy grejar några timmar om dagen med garaget, jag grejar med barnen och huset under tiden, vi försöker komma iväg på träning, promenader eller att träffa lite vänner på olika sätt. Men vi kan och vågar inte planera för något längre fram. Vår tanke var en utomlandsresa i höst, men den fick vi slå undan redan i våras, skidresa har vi lag på hyllan och inser att så kommer det vara ett tag. Egentligen så klarar vi oss såklart alldeles utmärkt utan detta, men det är just tanken och vetskapen om att inte kunna planera som gnager med.


Mitt i alltihop så har jag även jobbat på en vårdbidragsansökan. Vårdbidrag är ett extra tillskott som ska täcka all extra tid som ditt barn kräver mer än andra barn i hans ålder. Även vilka merkostnader som dyker upp just pga att ditt barn har en diagnos kan man få hjälp med. Går helt enkelt ut på att skriva ner allt som kan hända en tråkig och jobbig dag med Isak, kring spyor, medicinering, matning under 10-14 timmar, extra tvätt och allt vad detta kan innebära.

Än är Isak så liten så at hans tillsynsbehov hade fortfarande varit stort även om han varit ett friskt barn. Men vi har sökt och inväntar nu svar från försäkringskassan. För en sak kan man slå fast, och det är att att ha två föräldrar hemma som vabbar, gör en inte rik!

Men det är värt att vara hemma med mindre inkomst, vi har möjlighet att ta hand om Isak och kunna hjälpas åt då den andre inte alltid orkar och det känns skönt att kunna vara tillsammans, även fast det såklart är påfrestande att vara hemma allihop emellanåt.


Nu är det visst bedtime här. Det blev ett långt inlägg idag, då mycket har hänt.


Godnatt!

Av Hanna - 21 september 2014 00:27

Efter att ha varit på besök nr två på habiliteringen förra veckan, då vi även passade på att väga Isak, så blev vi uppringda av vår "knapp-, och mat-syster" från Barnmottagningen. Isak har dessvärre inte gått upp ett endaste ynka gram sen vi var inne Göteborg på senaste undersökningen för ca fyra veckor sedan. Snarare pekar trenden neråt med ca 30-40 gram sen förra vägningen. 30-40g är inte mycket och såklart styr dagsformen när man senast ätit, kissat osv. Men han borde ha gått upp.
Vi har kämpat och kämpat med den jäkla maten så oerhört länge. Vi har nog stressat av ganska rejält det sista dock. Framför allt jag har varit oerhört stressad med maten, men vi har försökt slappna av mentalt men ändå fortsatt kämpa såklart.
Att ha ett barn som inte vill äta eller som mår dåligt när han får mat, är mentalt knäckande för oss som föräldrar.

Hursom så blev vi uppringa av knapp-systern som hjälpt oss väldigt länge med Isak, ända sedan första gången han fick sin sond för första gången.

Hon hade pratat med sköterskan på habiliteringen som var med vid vägningen. De liksom vi är oroade för Isaks obefintliga viktuppgång.
Han har spytt en del den sista tiden, så vi pratade om när han spyr, hur vi matar, hur snabbt, hur han andas, svettas osv. Hon hade försökt få tag på Isaks hjärtläkare i Göteborg samt pratat med barnhjärtläkaren i Borås om hans uteblivna viktuppgång samt matens påverkan. Vi måste börja få upp honom i vikt snarast med tanke på att han behöver växa till sig inför en operation.
Det här är ju såklart självklart för oss och det känns som att vi har provat på allt möjligt, men att det bara skiter sig.
Vi fick rådet att testa på något som vi inte provat på innan. Det är att mata honom under två till tre längre pass på dagen istället för fem "riktiga" måltider. Isak får ju fortfarande bara ersättning med div tillägg.
Så fr.o.m i förrgår så kör vi långa, långa pass med matpumpen inställd på 70-80 ml i timmen. Målet är 900ml om dagen plus tillägg i form av liquigen (ett kosttillskott som blandas med ersättningen) samt vällingpulver.
Innebär att Isak är kopplad till pumpen ca 12 timmar om dagen.

Vi har inte velat ha den här lösningen eftersom han nu blir bunden till sin matpump och slangen så väldigt länge. Men vad gör man inte? Dessvärre så kör man ibland fast i vad man kan prova på när man har provat, vad man själv upplever som allt. Men vi provar igen helt enkelt.

Första kvällen så kände vi att detta var den bästa kvällen på väldigt länge! Inte en spya eller protest mot maten.
Däremot igår så kom det istället. Eftersom Isak får så lite mat gången så kan man ju tycka att han inte kan spy särskilt mycket, men där finns resurser. Är såklart skillnad på ett helt mål och på mindre mängd mat under lång tid, men där finns uppenbarligen ändå att ta av!

Idag har Isak spytt tre gånger! Skit är vad det är! Det är inga små söta bebisspyor precis, utan riktiga kräkningar som känns i hela hans lilla kropp. Han tar ifrån tårna och vi känner att hela hans mage arbetar och vrider ut och in på sig.
Vid många av kräkningarna så reagerar vi med känns det som. Vi blir ofta arga eller ledsna på hela situationen. Isak blir alltid ledsen då det är oerhört jobbigt för honom, och han somnar i princip alltid efteråt.
Jack har lärt sig att när Isak börjar hosta så är det en kräkning på gång, "nu kommer det!", ropar han varje gång, precis som jag eller Jimmy ropar till varandra när vi hör på hostningen om det är en kräkhostning eller ej.

När pumpen slutar gå om ca en timme, så har Isak fått i sig 900ml. Han har även spytt tre gånger idag.

Vi vet inte varför Isak spyr. Är det hjärtat? Får han mer mat än han klarar av? Är det något med hans syndrom som påverkar? Inte en aning. Vi fortsätter att pressa vår lille kille med maten. Det gör ont i mig när jag ändå vet att han kommer spy upp det, och att han ofta mår dåligt och blir konstig när vi matar honom.
Men vad gör man? Vi har inga alternativ!

Så nu hänger matpumpen och tillhörande väska med Isak överallt. Har dessutom upptäckt att vi behöver köpa pyjamasar med knapp-knäppning istället för dragkedja som ni ser...

Hade inte Isak varit så glad som han är mitt i alltihop så hade vi nog inte orkat med vår tillvaro. Det hjälper oerhört!

Av Hanna - 7 september 2014 21:45

Ibland är livet bara så jävla orättvist. 

Vi har kommit till ett läge efter det sista halvåret där vi helt enkelt bara inte vet hur vi ska reagera längre på besked kring vår lille kille. Vi orkar inte alltid reagera, ibland blir vi bara ledsna, nästa gång arga eller så reagerar vi inte alls.

Isaks hjärtläckage har blivit större. Vi fick reda på det förra onsdagen under tiden som han låg nersövd på magnetröntgen. Ultraljudet som gjordes på måndagen visade att läckaget han hade på sin vänstra klaff har ökat igen sista månaden. Vad anledningen är vet man inte. Det är inte lika stort läckage som det var innan operationen men i denna takten så är vi snart i samma läge igen. 


Vad kan läkarna då göra åt detta? Ja, där har vi ett stort problem. Det vet de i dagsläget inte. Tanken var att hjärtläkarna skulle ta upp Isaks fall på thoraxkonferensen som hålls varje tisdag tillsammans med kirurgerna. Dessvärre var kirurgen som opererade Isak förra gången sjuk i tisdags så de sköt på att prata om Isak, men skulle istället ha ett extrainsatt möte kring honom i slutet av veckan. Vi hörde inget i fredags men kommer troligtvis få höra mer på måndag (imorgon). 


När vi var inne förra veckan och fick beskedet kring Isaks hjärta så var läkaren väldigt försiktig med att lova något alls. Han presenterade de möjligheter som han trodde skulle diskuteras, men inte mer. 
Vi förstod det som de alternativ som finns är:
1. I den bästa, bästa av världar har Isaks hjärta växt såpass att det går att operera in en mekanisk klaff.
2. Det går att medicinera symptomen ett tag så att hjärtat kan växa till sig och därmed klara en operation.
3. Man chansar och gör operationen med oviss utgång.
4. Kirurgerna säger nej till att utföra operationen pga för höga risker, eller osäker utgång med en utgång som vi inte vill kännas vid.

Vi har inte en aning om vilket håll det lutar åt, det hade inte hjärtläkaren som vi pratade med heller. Vi förstår att det är en högriskoperation om den genomförs, men han kan heller inte leva med felet. Felet är oerhört ovanligt eftersom han har både en förträngning och ett läckage. Vi är ganska inställda på att Isak inte hunnit växa till sig, så vår stora förhoppning är att de säger att vi kan medicinera honom för symptomen och sen hinna växa till sig så att en operation är möjlig. 

En mekanisk klaff kommer innebära livslång medicinering och med risk för komplikationer efter operationen. Det är också något som kirurger och läkare har i bakhuvudet när det gäller Isak. Vad gäller hans syndrom så vet vi inte hur de tänker kring det. Vi vet heller inte om de hänger ihop. Vi har fått reda på att inga andra barn med syndromet har detta hjärtfelet.

Det kommer bli en jobbig höst som ni förstår.
Hur vi reagerar och vad vi gör tills dess vet jag inte nu. Isak mår fortfarande väldigt bra, med hans mått mätta, just nu. Vi fortsätter som planerat tills något händer eller annat sägs, troligtvis med en del sammanbrott när vi är trötta och en hel del skratt när vi har våra fina och glada barn runt om oss.

Vårt liv snurrar på väldigt fort just nu. Jag har börjat arbeta lite, men förvarnat jobbet om läget och har stort stöd därifrån. Jimmy är hemma med Isak om dagarna och Jack på förskolan. 

Kan kanske tyckas konstigt att jag arbetar mitt i allt detta, men jag samlar en hel del energi där för att orka med allt hemma med just nu. Jimmy är hemma och gör ett kanonjobb! Vi får se i vilken utsträckning som det blir jobb, eller om det blir jobb, med framöver med tanke på vilket besked vi får, vilket mitt jobb känner till.


På måndag (i morgon) är jag hemma tillsammans med Jimmy då vi ska till habiliteringen för första gången och sen väntar vi på samtal från Göteborg ang hjärtat. 

Vi har dessutom fått kontakt med MSS-familjerna runt om i världen (facebook är fantastiskt i en del fall!) och även MSS-professorn i Holland. En helt ny värld för oss!


På något vis så känns det ibland som att allt detta som händer, det händer inte oss. Det är så overkligt och främmande att vi kan prata om det som om det inte gäller oss. Nästa gång så bryter man ihop.


/Hanna



Av Hanna - 28 augusti 2014 12:27

Kl halv nio skulle vi vara på plats för provtagning på DSBUS. Provtagningen gick bra, på tredje röret skrek Isak till annars var han väldigt lugn. Jimmy var med honom.

Sen var det dags för emla-kräm och lite väntan innan vi skulle ner till röntgen.
Vid 10 fick vi åka ner tillsammans med Isaks sköterska. De skulle sticka honom men han blev väldigt leden och arg så de valde att söva honom snabbt med masken så vi fick hastigt säga hejdå och lämna rummet. Det är så man förstår vad man precis gjort igen. Lämnat sin lilla, lilla kille till någon annan ochdet gå därifrån med en tom vagn. Oavsett om det "bara" var en röntgen så är det jäkligt jobbigt med narkosen.

Vid halv ett blev vi sen uppringda till intensiven igen. Allt hade gått kanon!
Prover och resultat får vi inte nu i veckan, men själva undersökningen och narkosen gick bra. Jag och Jimmy fick lämna rummet på IVA nästan direkt för det var middagsvila.
Isak var fortfarande intuberad och sov gott. Vi fick komma tillbaka vid 14 efter vilan, eller om han skulle vakna innan och då skulle de ringa.

Vi kom tillbaka vid 14 och de ringde oss på vägen upp för han hade vaknat och var extuberad. Isak var ganska pigg och glad, inte alls som de förra gångerna när han var så väldigt dålig. Han sov ett par gånger, man är ju ofta lite groggy efter en narkos så det var inget konstigt.
IVA fick vi lämna nån gång runt 17 för att få komma ner till 323:an. De hade pratat om hemgång om allt gick bra vilket det gjorde, så 1730 fick vi gå hem till hotellet igen. Isak mådde bra, han blir slemmig när han intuberas men det kunde han hantera denna gången.

På vägen passade vi på att hälsa på våra Ronald-vänner från Kungshamn som också får lämna i morgon torsdag efter en lång tid i Göteborg det är skönt att ha någon att prata med som är i liknande sits, man ventilerar hur allt går, hur man upplever saker och hur knäpp man till slut blir av hela den här karusellen.

Så efter en lång dag på sjukhuset så kom vi hem till hotellet. Visade sig att det blir sista natten här för vi ställde in fredagens undersökning i samråd med hjärtläkaren. Den tjänar inget till just nu och eftersom Isak måste vara vaken under undersökningen och många barn blir rädda för de stora kamerorna så känns det mest besvärande för Isak i dagsläget. Vi är ganska lättade med, räcker med undersökningar för denna gången.

Så i morgon är det bara utskrivningssamtal kvar och sen åker vi hemåt igen.

Presentation


Det här är Isak, född september 2013. Isak har ett väldigt ovanligt syndrom som heter Marshall Smith Syndrome (MSS), samt hjärtfel.
Välkommen att följa Isak och resten av familjen på Isaks plats.

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Isaks Plats med Blogkeen
Följ Isaks Plats med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se