Efter ett par dagar då det har hänt så otroligt mycket slår baksmällan till. Så mycket som man inte varken kunnat eller velat tänka på innan. Eller ska ha behövt fundera på heller.
Vi har varit helt utmattade och tomma större delen av tiden, vi har även gråtit mängder men även skrattat en del.
De som arbetar på IVA och hjärtavdelningen är helt fantastiska och läser av hur vi mår, om vi klarar av att skoja eller om det faktiskt är en trygg hand på axeln som tröst som behövs. Vi blir oerhört väl omhändertagna. De sliter som vargar och förtjänar all lön i världen!

Hos oss börjar det komma en begynnande baksmälla. Vi är trötta, inte lika mycket tålamod med varandra längre och har svårt att sova. Allt har ju gått över all förväntan så här långt, och vi är överlyckliga med tanke på hur det lät innan operationen. Men det är nu vår oro inför fortsättningen satt igång. Hur länge klarar sig klaffplastiken? Hinner Isak bli tillräckligt stor innan en ev nästa operation? Har de fått stopp på processen i hans kropp som gjort att hans hjärta blivit sämre så fort? Och vad är det som ligger och lurar i hans kropp förutom hjärtfelet, och hör de ihop?

Många tankar snurrar i huvudet och det går lite upp och ner. Rätt vad det är så dyker det upp ett glatt barn i korridoren som cyklar förbi eller ska mata fiskarna och man ler åt dem. Man nickar även lite i samförstånd till de nyanlända föräldrarna som kommer in i salen. Blir ledsen inombords när man inser att de är i samma sits som vi var för ett par dagar sedan då allt förändrades och vi fick ett hjärtebarn.

Just nu sover Isak skönt. Han har tittat upp ett par gånger idag men somnar lika fort igen. De har gjort ultraljud, morgonkollen och han har fått mat. Han sov över allt.

Jimmy och brorsorna är snart på gång hit, jag sitter och läser slutspurten på den alldeles fantastiska bloggen Heja Abbe ( www.hejaabbe.com ) som handlar om hjärtebarnet Abbe. Har plöjt igenom hela bloggen sista veckan och har gråtit och skrattat om vartannat.

Allt blir verkligen upp och ner, vi lever i en liten bubbla här i Göteborg. Huset hemma står kvar orört sånär som på lite besök av oss och lite omvårdnad från våra nära.

Ska fråga vår hjärtläkare på ronden hur länge som de minst räknar med att vi blir kvar. Är tudelat för jag vill inte åka hem heller då jag vet att Isak blir omhändertagen på en gång om något händer här, samt att jag är orolig för hur vi ska klara oss hemma, men man blir rätt knäckt här efter ett tag med. Men det är väl en process som allt annat som vi helt enkelt får lösa.

Blev många och långa tankar idag.
Vi har fått lite perspektiv på livet och funderar på hur man kan hjälpa, det finns så många sätt. Enkla sätt som alla kan hjälpa med är att ge blod eller att anmäla sig och sina barn till donationsregistret. 

Det är tankar som man inte vill tänka men som kan vara bra att ha funderat på. Det finns olika anledningar till att inte vilja eller kunna såsom religiösa eller personliga. Men ni andra, ta en funderare. 

Vi är väldigt tacksamma att det fanns blod, våra grannar i huset är tacksamma för sin sons nya lungor och nästa granne väntar på hjärttransplantation. 

Det blev tungt här idag, men det vänder i eftermiddag då det blir fullt ös med Jack och Sebbe :)