Hur gör man när man vet att det snart kommer ett besked? Hur förbereder man sig mentalt? Sina nära och kära? Ett besked som kan vända upp och ner på hela livet?

Vi har varit ganska öppna med allt som varit, för vi har känt att det har hjälpt att prata både med varandra och att våra familjer och vänner känner till allt som sker. Vissa saker berättar vi bara för familjen och ett fåtal personer, dels för att vi såklart inte alltid orkar, eller helt enkelt inte alltid tror på eller vill tro på själva. När sannolikheten är obefintlig, tänk er en på 100 miljoner. Hur gör man?

Isak har varit inlagd i veckan igen. Vi kände under natten till tisdagen att Isak inte kändes helt hundra. Han var orolig och han hade feber när han vaknade sen. Jimmy åkte in med Isak på förmiddagen och infektionsprovet visade på en infektion så de satte in antibiotika och fe fick stanna kvar för övervakning.

Han har varit väldigt orolig när vi matat honom och vi har kopplar det till smärta i magen, eller till knappen på magen.

Läkarna har dessvärre rena gissningsleken emellanåt när det gäller Isak. De pratade om magsjuka..! Magsjuka?! Tack, men nej tack, han har ingen magsjuka!
Men de testade honom och under tiden så blev Isak och jimmy isolerade i sitt rum på avdelningen, dvs de får inte vistas ute på avdelningen. Lite påfrestande! Testet för magsjuka kom tillbaka negativt precis som vi misstänkte och till slut så kände vi väl att vi kan lika gärna vara hemma och ta hand om Isak för det händer inget annat på sjukhuset. Jimmy stod på sig och till slut så fick de fram en plan.

Odlingen son togs runt hans knapp visade på en infektion där så han fick en annan antibiotika, han har även fått gaviscon mot sura uppstötningar. Känns som att gavsiconen har hjälpt faktiskt, men det har bara gått två dagar så vi får se. I övrigt så har vi en vecka på oss att komma upp i en viss mängd mat igen så nu kämpar vi igen, men är inte lika stressade längre. Vi vet att han klarar sig ändå. Isak mår uppenbarligen som bäst när han är nyspydd eller inte har någon mat i magen. Känns ju sådär...

Så i fredags fick de komma hem igen, så skönt! Jag som inte sett Isak sen i tisdags tyckte att han kändes starkare och piggare!

Jag blev ivägsläppt på Uport, Ulricehamns festival, som fick av stapeln i helgen. Riktigt roligt, men Jimmy fick vara hemma med barnen så nu får vi väl se vad han ska hitta på istället.

Vi mår ganska bra allihop för stunden, visst är det slitigt alltihop och ibland så känns det som att man gör inte annat än klagar eller gnäller för hur jäkla tröttsamt allt är. Vi försöker samla energi både tillsammans och på eget håll, t ex genom att träffa kompisar, hitta på något med ett av barnen, komma ut och springa eller cykla en runda. Men energin tar emellaåt slut och man är då inte alltid världens bästa sambo, mamma/pappa eller bonusmamma. 

Men snart är det dags för förskola och jobb igen. Känns konstigt men skönt ändå, det blev ju inte riktigt som vi tänkt oss om man säger så...